Rödfärgen nämns i många skildringar av kopparhanteringen vid Stora Kopparberget i Falun. I ett brev till byggledaren på Stockholms slott skriver Johan III år 1573 att han vill beställa ”rostbly” eller ”gruvkli” för att färga slottets alla tak röda.
Människan har använt röd järnoxid som färgpigment i tusentals år, mest känt är grottmålningarna i södra Frankrike och norra Spanien. Gammal är också kunskapen att metallsalter bildas i gruvor med svavelhaltiga malmer. Slammet ger efter torkning ett gult färgämne, järnockra, som i sin tur blir rött efter upphettning.
På 1600-talet var det fortfarande ovanligt och exklusivt att måla sitt hus och man blandade pigmentet med trätjära för både skydd och färg. Inte förrän på 1700-talet började man på allvar diskutera en industriell tillverkning av rödfärg.
Efter ett antal mer eller mindre lyckade försök framställdes 25 ton pigment under perioden 1764 – 74 som bi-verksamhet till vitriolframställning. Det var vid den här tiden man började koka rödfärgen med vatten och rågmjöl.
Från 1764 har tillverkningen pågått på området runt Falu Gruva. Efter alla tidigare misslyckanden ville Bergslaget utarrendera tillverkningen och arrendet bestod till mitten på 1800-talet. Arrendatorerna använde sig inte bara av slaggprodukten från vitriolverket utan tog även tillvara råvaran från gruv-vattnet och från gammal söndervittrad varp (kopparfattig malm från gruvdriften). Varphögar finns kvar på området och dagens Falu Rödfärg tar fortfarande sin råvara därifrån.
Råvaran var lätt att utvinna och framgången med färgen gjorde att det under 1800-talet fanns flera rödfärgsverk runt Falun. År 1865 drog Bergslaget in arrendena och blev ensam ägare till alla rödfärgsfabriker i Falun.
Rödfärgsverket vid kanten av Falu Gruva byggdes ut och moderniserades. Färgen blev alltmer folklig. 1861 tillverkades 900 ton och 1877 var man uppe i 1402 ton färg. Produktionen under 1900-talet har varierat mellan 1000 och 1600 ton med en topp under 1930-talet på 2000 ton. Efter en brand 1975 då hela bränningsanläggningen och alla magasin förstördes, rationaliserades produktionen efter krav på färre tunga manuella arbeten.
År 1912 sa man i årsberättelsen:
”TILLGÅNGARNA UNDER JORD AV RÖDMULL FÖR RÖDFÄRGSBEREDNING SYNAS FORTFARANDE BETRYGGANDE”.
1992 stängdes Falu Gruva efter mer än tusen års brytning. Det enda som återstår är tillverkningen av det röda pigmentet och kokning av Falu Rödfärg.
De första faluröda spåren härstammar ända från 1500-talet. Rödfärgade timmerhus var tecken på rikedom och status. Förebild var kontinentens byggnader av rödtegel. Städernas myndigheter beordrade rödfärgning av gatufasader inför kungabesök.
Från städerna spreds tekniken att rödfärga husen. Runt om i landet byggdes ståndsmässiga herrgårdar, knuttimrade och röda. Från herrgårdarna spred sig sedan modet till välbärgade bergsmansgårdar, bondgårdar och prästgårdar. Samtidigt blev det vanligare att husen i städerna kläddes med panel och målades i ljusa oljefärger.
Bönderna färgade nu sina boningshus och uthus. Mot slutet av 1800-talet hade den faluröda färgen nått gemene man. Nationalromantiken svepte över landet och särskilt Carl Larsson med sitt Sundborn bidrog till drömmen om den lilla röda stugan.
Hembygdsrörelsen och egnahemsrörelsen på 1930-talet gav rödfärgen ett uppsving. Efter andra världskriget kom andra färger, som plastfärger och moderna oljefärger. På senare år har dock allt fler av våra unga arkitekter introducerat Falu Rödfärg i modern arkitektur samtidigt som intresset för byggnadsvård ökat och därmed även intresset för Sveriges nationalfärg med dess beprövade egenskaper.
Långt bort i tiden sorterades all malm vid Falu Gruva av flinka unga gossar i vasken vid gruvans kant. Malm med mycket metall lades i en hög och malm med lite metall i ”skräphögen”.
Men högarna rör på sig, vissa växer och andra minskar, vissa blir platta och andra toppiga. Skräphögarna är nämligen Falu Rödfärgs viktigaste råvarukälla. Lass för lass tar vi in den vittrade malmen, tvättar av de finaste kornen, och lägger tillbaka resten för fortsatt vittring i 20 – 30 år. De ockragula kornen torkas och bränns och det är först vid hög temperatur som de övergår till den röda kulör som i århundraden har präglat det svenska landskapet. Ju högre temperatur vid bränningen, desto mörkare blir kulören. Pigmentet till vår svarta färg är nära nog vidbränt. Från tyskans werfen, som betyder kasta eller vräka, har dessa högar fått namnet varphögar och de präglar än idag landskapet runt Falu Gruva.
Falu Gruva stängdes 1992 så någon ny råvara tillkommer inte (om vi inte går ner i gruvan igen och återupptar produktionen förstås). Så, i varje burk Falu Rödfärg som säljs idag finns pigment som handplockades av dessa unga gossar för flera hundra år sedan.
Kan du se den lille killen framför dig som väger malmbiten i sin hand, funderar en tiondels sekund och sedan beslutar sig; kastade han malmbiten i högen som blev koppartaket på det kungliga residenset i Versailles eller slängde han den i ”skräphögen” som blev Falu Rödfärg?