Historien om den röda stugan

Bra skördar, få krig och medicinska framsteg gjorde att svenskarna levde längre. Men en bit in på 1800-talet började Sverige få problem. Allt fler barn överlevde till vuxen ålder och då skulle fler dela på den mark som hörde till familjen. Jorden räckte helt enkelt inte till, så många fick bo utan egen mark. För dessa var alternativet antingen att bli jordbruksarbetare – statare, eller att flytta till städerna och de växande industrierna. Livet som statare var lågavlönat, innebar långa arbetsdagar och ofta en mycket dålig levnadsstandard. Lönen inom industrin var visserligen högre än inom lantbruket, men trångboddheten, smutsen och sjukdomarna erbjöd en om möjligt ännu sämre boendemiljö för de många arbetarna som sökte sig till städerna.

Svårigheterna att skaffa sig ett eget hem och jordbruk, den minst sagt undermåliga levnadsstandarden för arbetarna tillsammans med missväxten och nödåren under 1860-talet bidrog till att sätta fart på emigrationen. Det stora landet i väster lockade med möjligheten att skapa ett eget hem på egen mark, arbetstillfällen och högre levnadsstandard. Svenskarna var inte sena att nappa. Totalt emigrerade ungefär en miljon svenskar, vilket var en femtedel av Sveriges befolkning. För att få samma befolkningsminskning i dag skulle omkring två miljoner svenskar behöva lämna Sverige. Det är ungefär som om alla som bor i Storstockholm skulle lämna Sverige i dag.

Det här var så klart ett problem för Sverige. De ville ju helst ha den svenska befolkningen kvar i Sverige så att inte arbetskraft som var nödvändig för landets ekonomiska utveckling drog till Nordamerika. De var rädda att Sverige helt skulle förlora sin unga, företagsamma befolkning genom emigration, och utan unga hade landet ingen framtid. Skulle Sverige överleva den här krisen? I början av 1900-talet startades en utredning som skulle ge svar på vad som kunde göras för att få svenskarna att stanna i hemlandet. Ett av förslagen utredningen gav var att ge Sveriges befolkning bättre bostäder. Resonemanget känner vi igen från i dag, de ville bygga bort bostadsbristen. Sagt och gjort, den svenska egnahemsrörelsen startades. Självklart skulle svenskarna ha sina egna, välordnade och hygieniska hem, men inte vilka hem som helst. Det måste vara svenska hem och ett riktigt svenskt hem låg på landet, inte i staden. Som du kommer ihåg var det både trångt och smutsigt i staden, medan det med tiden utvecklats en kärlek till hembygden på landet. Det var så klart där som svenskarnas nya hem skulle ligga. 

Du kan väl tänka dig känslan av att för första gången äga sitt eget boende. Få svenskar hade haft möjlighet att äga sitt eget hem, många hade fått mat och boende istället för lön i pengar på sina arbetsplaster. Inget jobb, ingen bostad, ingen mat. Andra hade bott extremt trångt som inneboende i små lägenheter. Trångboddheten och osäkerheten känner vi igen i dag, när många unga bor kvar hemma hos sina föräldrar allt längre, bor hos kompisar eller flyttar runt med andra- och tredjehandskontrakt för att någon annan lösning inte finns tillgänglig. Precis som många i dag önskar sig ett förstahandskontrakt på en bostad önskade sig svenskarna på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ett hem de kunde kalla sitt eget, inte bara någonstans att bo utan en plats att leva på. Egnahemsrörelsen gav många svenskar deras första chans i livet att få ett lån att köpa eller bygga en bostad för. Den gav andra en chans att förbättra det boende de redan hade. Egnahemsrörelsen skulle kunna sägas vara starten på den bostadskarriär som många i Sverige kommit att göra genom åren fram till i dag. 

Egnahemsrörelsen är också ursprunget till många av de röda hus vi ser runtom i Sverige i dag. De byggdes ofta efter typritningar som förutsatte att husen rödmålades, eller efter rödmålade förlagor. Rödfärgen hade vid den här tiden börjat bli en symbol inom nationalromantiken, som hyllade hembygden och det lantliga livet på röda bondgårdar. När det började byggas nya svenska hem var alltså rödfärgen det självklara valet att måla med. Sverige hade haft lite av en identitetskris i början av 1900-talet eftersom så många svenskar lämnat landet och den svensk-norska unionen precis upplösts. Då var den röda färgen perfekt för att omskapa bilden av nationen. Den kom ju bokstavligen från den svenska jorden och industrin vid Falu Gruva som hade bidragit till att göra Sverige så framgångsrikt under stormaktstiden. I rödfärgen hittade Sverige både minnena av landets styrka och det trygga, jordnära som landet saknat under åren av emigration. Den röda färgen blev alltså inte bara symbolen för friheten i att äga sitt eget hem, den blev också en symbol för hela nationen. Färgen kunde nästan sägas vara av lika stort värde för bilden av Sverige som den svenska flaggan. Inte konstigt att vi längtar hem till den röda stugan när vi varit hemifrån länge.