Villa Ekros belönades 2014 med Rödfärgsprisets jurypris.
– Att bygga hus var inget vi hade pratat om eller drömt om. När vi väl bestämde oss tog vi tid på oss. Processen skulle vara rolig, inte betungande. Som heltidsarbetande föräldrar till två busiga pojkar, har man den tid man har. Vi sa att det fick bli ett 3-årsprojekt, berättar Tobias.
Det som föregick beslutet om att bygga huset var att Tobias farmors mamma, Elvira, 1952 hade köpt ett litet torp som hon använde som sommarnöje från det hårda arbetet på sitt tvätteri inne i stan – en tomt med en röd liten stuga med vita knutar, byggd på torpargrund under förra seklet.
Efter att Elvira gick bort, i slutet av 70-talet, har besöken till torpet varit sporadiska. I takt med att Linas och Tobias söner, Elvis och Dennis, blev större och i kombination med att släkten ville göra något med tomten eller sälja den till någon utomstående, kändes det naturligt att ta steget.
– Att bygga från grunden gav oss en möjlighet att tänka till; hur vi lever och rör oss i och mellan rummen, hur huset skulle förhålla sig till omgivningen och de kringliggande husen, hur solen rör sig och hur huset skulle placeras på tomten med hänsyn till de gamla träden som vi ville behålla – blodboken, körsbärsträden och ekarna, säger Tobias.
Allt har blivit som de tänkt sig. Huset är enkelt och trivsamt att leva i, med generösa ljusinsläpp och naturen in på knuten. På några år har det verkligen blivit hemma för familjen. Helheten är ett resultat av små och stora beslut som de har tagit tillsammans. När de flyttade in huset var det kärlek vid första ögonkastet. Övergången från 15 år i innerstan till förorten var inte så dramatisk. Närheten till vattnet och skärgården slår det mesta. Dessutom är det fortfarande nära till stan.
Bostadsområdet är klassat som kulturbebyggelse och Linas och Tobias vilja att huset skulle smälta in var dessutom stark. Och nu står det där; i form av ett synkront falurött hus, modernt i sitt utryck, där alltifrån takpannor till plåtdetaljer är färgsynkade med den faluröda fasaden.
– Vi trodde inte på att bygga ett nytt hus som såg gammalt ut, säger Lina.
– I materialvalen hade vi stor hjälp av vår fantastiska arkitekt, som vi dessutom båda har känt i många år. Den faluröda färgen kändes given.
Huset är å ena sidan en traditionell liten röd stuga, å andra sidan ett supermodernt hus utan en enda rät vinkel. Det har fem sidor – kort- och långsidorna är alla olika långa, takfötterna ligger på olika höjder och alla fönster är olika stora och dessutom placerade olika högt.
”Platsen är inte storslagen, men den är fin och hemtrevlig och speciell för oss”
Även trädgården har blivit trivsam. Efter sex år har den nu börjat leva av sig själv. Varken Lina eller Tobias hade gröna fingrar när de flyttade hit. Få krukväxter hade överlevt deras tafatthet.
– Vi hade sagt att Lina skulle ta på sig att sköta trädgården och jag huset. Så blev det inte. Däremot blev jag intresserad. Lina ligger hellre i hängmattan. Man kan säga att hon tar hand om husets insida och jag om utsidan. Som nybörjare har jag lagt ner mycket tid i trädgården. Nu är det härligt att se hur buskar och blommor växer, livskraftigare för varje år. På något sätt är trädgården jämngammal med våra barn – ung, stark, pigg och på väg att klara sig själv allt mer, berättar Tobias.
– När en av våra söner en gång ritade en teckning av huset och trädgården ritade han sig själv, sin lillebror och pappa och skrev vad de gjorde. ”Elvis står i mål, Dennis ska skjuta och pappa krattar”. Jag frågade var jag var någonstans. Då skrev han till mitt på huset: ”Mamma fiksar”. Det säger en del om var jag brukar hålla hus, säger Lina och fortsätter:
– Trädgården är verkligen Tobias förtjänst. Han har lagt ner sin själ i den. Han har rullat ut gräsmatta mitt i natten och planterat mängder av träd och hundratals buskar. Ett år hyrde han en lastbil – dagen innan vi skulle åka på fyra veckors semester – och köpte 25 stycken två meter höga avenboksplantor som han sedan lade halva natten på att gräva ner.
Det säger en del om deras personligheter. Lina är mer eftertänksam och lugn, Tobias är mer energisk och uttrycksfull. Även om de är väldigt olika som personer, växeldrar de sig fram i livet.
– Vår väg är en engagerad väg – det gäller i allt vi tar oss för. Vi är engagerade i våra barn, i våra vänner och i våra jobb. Inte bara på ett intellektuellt plan, utan även med mycket magkänsla. Så är det även när det kommer till vårt hus, konstaterar Tobias.
De träffades när de pluggade i Lund för drygt 20 år sedan, på Valborg, när magnolian stod i full blom. Förra året firade de 10-årig bröllopsdag.
– Lina var en cool tjej som sjöng i husbandet på nationen där vi bodde. Hon var kreativ, självständig och även omtänksam. Det är hon fortfarande.
– Tobias var uppmärksam och snäll, och snygg och världsvan på samma gång. Han var trygg i sig själv. Trots att han hade page och hans kompisar kallade honom för Tina, minns Lina.
– Han är den mest positiva person jag känner. Tobias har han en enorm energi som gör att saker blir gjorda. Där han är händer det saker. Han är väldigt uppskattad för det. Energin gör att vårt liv är i ständig rörelse framåt, även om den höga takten ibland går mig på nerverna eftersom jag gillar motkraften; lugnet, fortsätter hon.
Kraften kanaliseras nu i familjens nyinköpta sommarhus i Skåne, som de nyligen har börjat renovera.
– Vi tycker om samma saker när det kommer till färg, form och inredning och efter att ha renoverat ett antal lägenheter och byggt det här huset så tror jag att vi har ganska bra koll på hur vi ska gå tillväga. Är något roligt finns det alltid tid och energi, avslutar Tobias.
Villa Ekros belönades 2014 med Rödfärgsprisets jurypris.