Tid. Det är något som Kenneth tycks ha gott om. Och tålamod. Efter drygt 30 års restaurering av Sammilsgården, med anor från 1700-talet, har gården blivit ett livsprojekt som hela familjen är engagerad i. Ett projekt där processen är lika viktig som utförandet.
Det var under en promenad under tidigt 80-tal som Kenneth och hans fru Astrid passerade Sammilsgården i Gulleråsen. Astrid är född i ett hus bara hundra meter från gården – som nu uppenbarligen stod tom. De tog kontakt med ägaren och ett år senare var gården i deras ägo.
– Vi förstod inte då hur mycket restaurering som krävdes. Vi började med att ta reda på en massa om gamla hus och pratade med flera sakkunniga experter. En av våra söner som är byggnadsingenjör engagerade sig också, berättar Kenneth.
De insåg från start att det var roligare att inte ha bråttom.
– När vi började riva sa folk ”men oj vad du har mycket kvar”. Visst var det mycket, men jag tyckte också att det hade hänt mycket. Processen, när man tänker ut hur allt ska vara och tar reda på fakta, det är en härlig tid! Man ändrar sig och kommer på nya saker hela tiden. Många har i dag lite för bråttom med att renovera och riva ut saker och snabbt sätta in nytt, fortsätter han.
Sammilsgården består av en huvudbyggnad och tre nyttobyggnader; loge, lider och bagarstuga. Ursprungligen bestod gården av en enkel stuga från 1700-talet som under 1800-talet byggdes om till en så kallad parstuga.
Bagarstugan var först ut att restaureras. Hela stugan höjdes och golvet togs bort, sovrades och slipades så att springorna försvann. En person från byn monterade in en bakugn i bagarstugan.
– I den har vi bakat tunnbröd, surdegsbröd och pizza. Egenbakade pizzor över öppen eld, det är gott det.
Under restaureringen av bagarstugan bodde de i parstugan under en period, med vatten på gården.
– Vi byggde ett loft med två rum ovanför stallet där vi bodde tillfälligt. Vi byggde även en bastu. Efter ett tag insåg jag att jag var tvungen att ha en verkstad, så då byggde vi en verkstad i gamla lagården. Det var en hel del logistik att lösa i början. Men vi hade inte bråttom, berättar Kenneth.
Redan som 16-åring byggde Kenneth en stuga i Tornedalen med sin pappa. Hans pappa var inte så händig visade det sig så Kenneth byggde det mesta själv och lärde sig hantverket efterhand.
– Jag har nog alltid haft det latent att bygga saker.
Först 2006 inleddes restaureringen av huvudbyggnaden; storstugan. Det gav Kenneth och Astrid god tid att lära känna huset med dess behov, brister och kvaliteter. Skorstenarna och golven revs och även alla icke bärande väggar. Ett nytt syllvarv timrades och hela huset lyftes upp cirka 15 cm för att få ett nytt isolerat golv, utan att takhöjden förändrades. Fönster och tak är original från 1700-talet och alla socklar och foder är fastspikade med återanvända och rätade, handsmidda spik. När nedervåningen blir klar i vår, tar arbetet med ovanvåningen vid. Det beräknas ta ett par år. Sedan planerar Kenneth att bygga en loftstuga i två plan.
”Man var bra på att göra saker förr i tiden.”
Att arbetet får ta tid har han gjort till sitt mantra. Han menar att processen är oerhört viktig. Kenneth tar golvet i köket som ett exempel. Han ville ha kilsågade golvtiljor (golv tillverkade på gammalt vis). Hans son lyckades ta reda på att en såg i Dalarna tillverkade sådana golv och att de dessutom gick att måttbeställa. De längsta tiljorna var 5,90 meter långa och 40 centimeter breda.
– Vi skruvade i golvet och sedan fick det torka i ett år, först därefter spikade vi fast det med handsmidda spikar. Sedan ytbehandlade vi med linoljesåpa. Man var bra på att göra saker förr i tiden. Vilka proportioner! Jag fascineras över alla detaljer. Varje liten del gör så mycket för helheten.
Restaureringen har blivit en familjeangelägenhet, till och med ett livsprojekt. Kenneth renoverar, ibland tillsammans med någon av de tre sönerna och Astrid beslutar om färger och schabloner. Hon tycker om att påta i trädgården på våren och sommaren och plocka bär under bärperioden.
– Från början var Sammilsgården bara ett fint hus för oss, som låg vackert på en kulle. Nu har platsen och allt arbete vi har lagt ner kommit att betyda väldigt mycket. Det har stärkt oss som familj. Det var väl vid ett tillfälle, när vi hade renoverat i 5-6 år, då tyckte min fru att det skulle gå lite fortare. ”Inget är ju klart. Ska vi inte anlita någon?” sa hon.
Men Kenneth ville inte släppa taget. Han tycker inte att det blir riktigt som man har tänkt sig då. Restaureringen har ändå sedan starten skett med kunskap, stor omsorg och respekt för kvalitet.
”Det är så avstressande att vara där. Jag kan gå runt en hel dag och kuckelilura och jobba på huset litegrann.”
Kenneth och Astrid bor på Sammilsgården under sommarhalvåret. På hösten bor han där mest själv och fortsätter så sakteligen arbetet på huset.
– Det är så avstressande att vara där. Jag kan gå runt en hel dag och kuckelilura och jobba på huset litegrann. Det är en sådan livskvalitet. Jag njuter av att sitta i köket och ta en kopp kaffe. Köket är stort med ljusinsläpp från tre håll. Det är så fint.
– Vem vet, vi kanske flyttar till gården permanent någon dag. Kanske när det blir klart. Det finns ju alltid tid i världen att ändra sig, säger Kenneth och ler.
Sammilsgården fick 2014 Dalarnas byggnadsvårdspris.
Foto och film: Mikael Tengnér